Min förstfödda

Hon kom som en raket. Och sedan dess har hon fortsatt med en sådan självklarhet genom livet att jag blir alldeles förundrad ibland…

Agnes har ett eget driv som är helt otrolig. Jag har en film på henne från när hon var typ fyra månader och försöker vända sig från rygg till mage. Hon kämpar och kämpar, skrikande av frustration, och så plötsligt – typ 20 minuter senare – lyckas hon snurra runt och fyrar av världens leende. Och så har det fortsatt. Hon har varit tidig med det mesta (grejer som att att gå, prata, cykla osv) och jag tror att det bland annat beror på att hon helt enkelt försöker och försöker tills hon kan.

Ibland känns det som vi blir snuvade på att lära henne saker. Hon bara vill, på eget bevåg. När jag en dag sade ”Agnes, nu när du börjar bli så stor så kan du sluta med välling om du vill. Det är bara att säga till när du är redo!”. Då sade hon ”Ok, jag slutar i morgon!” och sedan var det bara så. Samma sak med att sluta med blöja. Plötsligt började hon bara gå på toaletten och sedan var hon blöjfri i princip.

Hon är inte sorten som frågor om hjälp när hon ställs inför en utmaning. Istället hittar man henne på en pall, uppepå en stol, för att hämta något hon fått syn på uppe på hatthyllan. Hon är trial and errol personifierad. Det kan vara frustrerande för oss som föräldrar. För sådana snabba beslut och inspel från ett barn kan ju sluta med både olyckor och typ kakao över ett helt golv, men å andra sidan vill man ju inte hindra eller hålla tillbaka henne i att klara saker själv.

Förutom att hon har detta driv, som jag tycker är en fantastisk egenskap, så är hon levnadsglad (alltid superpeppad, vad man är föreslår eller vad hon än tar sig för), finurlig, snäll, kärleksfull, kreativ, rolig, generös och väldigt klok. Hon har ju såklart mindre charmiga egenskaper också, precis som alla andra, men det var det här jag låg och tänkte på i går kväll efter en födelsedag med så mycket värme att jag blev alldeles rörd. Jag är så ofantligt stolt över Agnes och tacksam över att det var just hon som kom tills oss för fem år sedan. Och det kanske är det som är kontentan av att vara mamma, att känna just så för sina barn?

Hon är här!

Den 24 januari kom hon: Freja Marie Wåger-Widell. Den efterlängtade lillasystern och den femte pusselbiten till det som nu, tre dagar senare, är vår familj.

Namnet bestämde vi inte förrän på BB, till skillnad från när vi väntade Agnes och Viggo och de fick sina respektive namn när de fortfarande låg i min mage. Men det var lite sådär som de säger. Vi hade flera namn på vår lista, men när hon väl var ute kändes det bara starkt att hon var just en Freja.

Mellannamnet har hon fått ”ärva” av min syster Marie och av Jimmys mamma som också heter det i mellannamn. Fint att få föra vidare på något sätt.

Jul på Pärlhakevägem

I år var första året som jag och Jimmy firade och arrangerade jul hemma hos oss. I huset.

Vi bestämde oss redan i november för att vi ville göra december lite extra magiskt för barnen. Att bygga upp en stämning. Pynta. Ha julstrumpa. Kolla på julkalendern. Och åh, vilken hit ändå! Så mycket mysiga mornar och kvällar vi haft.

I de här strumporna väntade en liten överraskning varje morgon. Vi försökte ha tema ”jul”, så det kunde vara en varsin skumtomte, lucia-figurer den 13, en varsin julkula till granen (den dagen vi skulle klä granen), glitterpennor till julkortsfix, schampoo och balsam med juldofter etc. Min inre julfanatiker jublade och mitt mammahjärta slog dubbelslag när jag hörde Agnes tassa dit innan hon ens slagit upp ögonen på morgonen…

På julaftonsmorgonen klev vi upp och kollade på sista avsnittet av julkalendern och doppade mackor i varm choklad. Sedan badade barnen medan vi förberedde lite mat och så klädde vi på oss sparkade upp till min svärmor Lena (hon bor bara cirka 1,5 kilometer från oss numera) för att äta julfrukost/brunch.

Det serverades stut (tunnbrödmacka med smör och julost samt julskinka för de som gillar det) som vi bakat några dagar tidigare, risgrynsgröt och hallonsmoothies bland annat. Så gott och mysigt!

img_1699

Sedan gick vi ut en sväng. Lekte i en lekpark och åkte pulka. Drack glögg och åt pepparkakor. Det är en tradition jag tycker är viktig – att få komma ut och röra på sig lite under dagen.

img_1704

Smilla, Lenas hund, var så fin i sin scarf!

img_1717

När klockan närmade sig 14.00 sparkade vi tillbaka ner till oss, städade ihop lite, svidade om till julstassen och förberedde fikat. Abrosiakaka och kaffe är en tradition i Jimmys familj så det anammade vi glatt. Det intogs på porslin som vi ärvt av Jimmys farmor.

img_1712

…sedan bänkade vi oss för Kalle Ankas jul. Med entusiasm och varierad koncentration.

img_1742

Såhär såg min jultallrik ut! Lite gravad lax och inlagd sill (gjorde en saffranssill med västerbottenost på recept från Underbara Clara), men i övrigt vegetariskt. Jag och Jimmy + Lena hjälptes åt med inköp och matlagning, så det kändes som en rimlig nivå på fixet i i mitt ändå ganska höggravida tillstånd.

När maten var uppäten så var barnen så peppade på paketen under granen (de hade varit otroligt tålmodiga hela dagen) så vi drog inte ut på det utan skickade ut farbror Hannes som fick agera tomte. Succé! Och såhär såg vi ut dagen till ära – jag och min lilla familj ❤

Angående det dåliga samvetet

I natt vaknade jag 04.45 och kunde inte somna om. Började älta olika saker som har med min egen otillräcklighet att göra. Exempelvis att jag inte hälsat på och lämnat över en present till en vän som jag vanligtvis brukar uppmärksamma runt jul (trots att jag vet att hon har fullt upp och jag inte förväntar mig motsvarande av henne). Eller att jag inte gav min brorson mer tid och uppmärksamhet när de var här över nyår (trots att jag just nu får anstränga mig för att orka vara närvarande över huvud taget). Eller att jag inte bjöd in ännu en familj till vårt nyårsfirande (trots att det hade inneburit en helomvändning med planeringen och de dessutom var helt nöjda med att göra sin egen grej). Eller att jag inte jublade och sade ja direkt när Jimmy frågade om han, förutom att åka skidor på tisdagskvällar, även kunde börja löpträna onsdagskvällar (trots att jag inte har en aning om hur det kommer fungera att natta tre barn själv och jag vet att han har full förståelse för den oron). Eller att jag inte hunnit/hittat bra tillfällen att ringa kompisar jag sagt att jag ska höras med (trots att jag vet att de haft annat för sig och lika gärna hade kunnat ringa mig om de hittat en lucka). Osv, osv…

Det tar liksom inte slut på saker som jag känner att jag BORDE göra för människor jag tycker om. Och jag fattar inte vad det bottnar i, för jag ställer ju inte samma krav på andra som på mig själv. Är det av omtanke jag känner såhär? Eller för att de relationer jag har är det som betyder mest för mig i livet? Eller är det en rädsla hos mig att uppfattas som en dålig människa? Eller rent av en rädsla för att bli ensam om jag inte ger mer av mig själv? Jag vet inte, men det måste få ett slut, för det här är bara en natt av många och jag orkar inte brottas med dessa kval mer.

Någon som känner igen sig eller har en teori?

Året 2019

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag bestämde mig för att testa en antiinflammatorisk kost, d.v.s en kost utan socker, vita kolhydrater och kött. Detta av framförallt tre anledningar: 1. Jag har vitiligo (en autoimmun sjukdom som gör att pigmentet angrips). 2. Jag lider av PMDS och får äta medicin mot det. 3. Jag har återkommande inflammationer i högerarmen/bröstryggen efter en arbetsskada för över tio år sedan. Alla dessa ”problem” sägs kunna lindras med en bättre kost, så jag kände till slut att det vore för dumt att inte prova.

Jag började i januari och hade som mål att köra i minst ett halvår. Och jag klarade det – med massor av positiva effekter som följd! Jag blev bland annat hundra gånger bättre i ryggen och jag fick en mycket jämnare menscykel (gick flera månader utan PMS), vilket ju är två saker som vanligtvis påverkar humöret och orken i vardagen. Dessutom blev jag piggare, tog tag i träningen och fick ett nytt intresse i matlagningen.

Ni kan läsa mer på instagramkontot @nystartvarjedag om ni är intresserade.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år

Min lillasyster och Tobias fick en lillebror (Edvin), Helene och Jeff fick en lillasyster (Minnah) och Petra och Nicke fick en lillasyster (Julia). Matti och Alex fick en lillebror (Casper), Kalle och Linda fick en lillebror (Alfred) och Anders och Julia fick en lillasyster (Hilda). Sedan blev Linda och Simon föräldrar till en liten Joline ❤ Snälla säg att jag inte glömt någon?

Dessutom är det väldigt många av mina vänner som just nu är gravida, så det blir många nya små människor 2020.

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?

Kanske första januari, eftersom det var starten på en ny slags livsstil. Men såklart även 30 maj då jag tog ett graviditetstest och det visade sig att vi väntar vårt tredje barn. En liten tjej som är beräknad den 1 februari, dvs om ganska precis en månad nu ❤

Dog någon som stod dig nära?

Jimmys fina mormor dog efter 94 starka år på denna jord!

Vilka länder besökte du?

Jag hälsade på Emma, Mike och Mia i Skottland i maj. Det blev ett dygn i Edinburgh (…där jag fick dricka vin och dela säng och prata nonstop med Emma) och sedan två dygn i Hawick på deras lantställe. Där promenerade vi över rapsgula fält, grillade till sent på kvällen och drack kaffe ute på gräsmattan. Bland annat. En perfekt helg! I övrigt var det lugnt på resefronten.

Bästa köpet?

Investerade i en ny vinterjacka efter att ha haft samma sedan 2011. Den gamla var en mörkblå, lår-lång och högst älskad dunjacka, men den sjöng verkligen på sista refrängen (små hål lite här och där som släppte dun, tjorv med dragkedjan och hål i fickorna) så det var läge för en ny helt enkelt. Nu blev det en ankellång i svart som jag hoppas ska hålla värmen lika bra!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min familj! Träning! Att jag blev gravid och att jag fick revansch på att vara gravid (tredje gången gilllt?!). Mina kompisar! Långa ledigheter både över sommaren och julen!

Vad önskar du att du gjort mer?

Läst och skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar som vanligt att jag inte skulle behöva tampas med ”det dåliga samvetet”. Förstår inte varför det måste vara en del av min personlighet. Kanske terapi-ämne?

Favoritprogram/serier?

Såg sista säsongerna av Game of Thrones, The Handmaids Tale och Big Little Lies + Störst av allt. Sååå bra allihop! Sedan är jag och Jimmy på sista säsongen av Orange is the New Black och jag kollar på både Vår tid är nu och Succession (beroende på vilket humör jag är på). På TV har vi även sett På Spåret och första säsongen av Alla mot alla. Kul och lättsamt.

Bästa boken du läste i år?

Förutom barnböcker (som jag älskar att läsa) har jag nästan bara läst kost/mat/hälso-böcker i år också. Och massor av recept! Men tror jag tog mig igenom en roman och det var Stoner. 2020 har jag lovat mig själv att tagga ned på mobilscrollandet och börja läsa böcker istället.

Största musikaliska upptäckten?

Har mest lyssnat på poddar även under detta året. Brita och Parisa, Fredagspodden och En varg söker sin pod. Samt en del kostpoddar, förlossningspoddar och sommarprat.

Vad var din största framgång på jobbet 2019?

Att jag varit väldigt effektiv och producerat mycket (output), samtidigt som jag för första gången ”tillåtit” mig själv att ligga minus på flexen under tröttare perioder.

Sedan blev jag tillfrågad att vara kommunikatör i ett nytt stort forskningsprogram – som handlar om idrott, friluftsliv och miljö – vilket ska bli väldigt spännande. Kommer att jobba 20 procent under föräldraledigheten (närsomhelst, hursomhelst, hemifrån) och sedan gå upp till 50 procent mellan 2021-2024.

Din största framgång på det privata planet?

Måste ju säga att det var otroligt nyttigt och stärkande för mig att göra kostexperimentet. Att jag, som är en periodare av rang, fick gå all in på någonting under en längre tid (ett halvår) – och faktiskt klara det. Disciplin gör något med självkänslan, eller självbilden, helt klart.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har varit väldigt tillfreds större delen av 2019. Att förändra min livsstil gjorde mig piggare och gladare på många plan.

I maj blev jag gravid och sakta men säkert kom jag ur det jag hade byggt upp under första halvan av året (pga en otrolig trötthet), men jag tror på riktigt att denna graviditet har varit så mycket bättre än de två tidigare för att jag gick in i den starkare – både fysiskt och mentalt.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat kanske? Och sammanstrålningar med vänner på olika orter?

Vad gjorde du på din födelsedag 2019?

Minns faktiskt inte riktigt? Börjar bli mer och mer fokus på barnen som båda fyller år i februari (Agnes den 2, Viggo den 17 och jag däremellan), med diverse kalasförberedelser, vilket ju är förståeligt… 🙂 Nästa år blir det troligen ännu en februariunge. Vi jobbar så.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Kanske lite mer uppskattning. Eller typ… omtanke.

Vad fick dig att må bra?

Min familj och mina vänner. Kosten som jag åt mellan januari-juni och fortfarande har som bas. SÖMN.

Vem saknade du?

Ibland saknar jag mina närmsta vänner, och det vi har, så att det gör fysiskt ont.

De bästa nya människorna du träffade?

Har mest hängt med människor jag redan känner. När jag är gravid (vilket jag varit åtta av tolv månader det här året) går jag lite in i en bubbla och söker mig inte ”bort/iväg” på så mycket annat.

Vad är du mest stolt över?

Att jag alltid försöker ta ansvar för mitt mående.

Att vara gravid är inte lätt för mig. Trots att jag sluppit graviditetsdepression denna gången (hallelujah!) så brottas jag med en otrolig trötthet/energilöshet/håglöshet. Men jag har verkligen försökt göra allt i min makt för att ta mig igenom det och inte låta det gå ut alltför mycket över andra.

Högsta önskan (på det privata planet) just nu?

Att förlossningen går bra och att bebisen mår bra. Att jag får en smooth återhämtning och föräldraledighet och att Agnes och Viggo tar till sig sin lillasyster och älskar henne lika mycket som de älskar varandra. Att jag kommer tillbaka i bättre vanor (mat och träning) efter bebisens ankomst. Att jag känner att tiden och orken räcker till för allt jag vill göra och alla jag bryr mig om.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag låter 2020 vara ett oskrivet blad, eftersom man aldrig vet hur det kommer bli när en ny liten människa kommer in i ens familj. Men jag ska försöka sitta lugnt i båten!

Årssammanfattningar 20112012201320142015, 2016, 2017 och 2018.

November 2019

November rusade förbi så snabbt att jag knappt hann reagera på det där mörkret som alla pratade om…

När jag väntade Agnes, och även till viss del Viggo (trots att jag åt antidepressiva för graviditetsdepression under nästan hela tiden med honom), så var ju varje dag mer eller mindre en kamp att ta sig igenom. Jag ville verkligen bara förbi, framåt. Men nu, när jag fått må hyfsat bra mentalt genom hela graviditeten, så är det ju mer som en vanlig vardag som tuffar på, och vardagar har ju som känt en tendens att gå ganska fort. Så, med det sagt… Vad hände?

  • Jag och Jonas hann med våran lunch. Siktar på en gång i månaden och hittills (sedan kanske ett år tillbaka) har vi lyckats ganska bra. Vi testade en ny italiensk restaurang här i stan – Fjällripan – och det var väldans gott och trevligt.

  • Jag och Jimmy bestämde oss för att ha en varsin helg med ”fri lek”, dvs att vi fick komma och gå som vi ville hemma (…och där den andra då hade ansvar för barnen). Jimmy valde att åka skidor, gå på basket, åka långfärdsskridskor x 2, gå på rea på XXL, käka ute och gå på bio under sin helg. Jag valde att åka till Sveg över ett dygn för att umgås med mamma och pappa, syskon och syskonbarn + hälsa på min barndomskompis Petra och hennes familj som åtta dagar tidigare fått en lillasyster <3. Jag käkade också lunch med Julia, tvåtimmarsfikade med Irene samt gick Frösön runt med tillhörande termoskaffe i en busskur. Såå bra grej ju! Dels att liksom få ”godkänt” på att göra egna grejer, då det är så lätt att man annars gör allt tillsammans under helgerna, och dels att få bocka av och göra sådant som man såklart också – förutom att vara med barnen – mår bra av.
  • Firade Fars dag med den första ordentliga snön (Jimmys bästa!), scones till frukost, paket, familjepromenad och tårta hos svärmor. Jimmy är allt man kan önska för sina barn. Och lite till.

  • Hade besök av min äldsta barndomskompis Helene och hennes dotter Minnah. Jag hade tänkt att vi skulle ha myskväll på fredagen när hon kom, men det satte våra barn stopp för (Agnes kunde för sitt liv inte sova just den kvällen och Minnah hade ont i magen) så det slutade med att vi skrev ”godnatt! vi tar igen det här i morgon!” i sms från en varsin våning. På lördagen gick vi en långpromenad, besökte stadsbiblioteket, fikade, käkade burgare till middag och myste i soffan på kvällen. Revansch! 🙂
  • Var till ögonläkaren med Agnes och fått konstaterat att hon ärvt min översynthet och behöver glasögon. Agnes reaktion? Svinpeppad! I lördags fick Viggo vara med farmor så att jag, Jimmy och hon kunde gå på stan och prova glasögon. Efter ett besök hos alla optikers som finns blev det fika och nu har vi beställt – ett par mörkblåa med blommönster på bågarna.

Ja, och det var nog alles…

Min far

När jag själv blev förälder så började jag tänka väldigt mycket på min egen barndom. Hur mina föräldrar varit mot mig och mina syskon, vilka värderingar de fört över på oss, hur de uppfostrat oss osv. Helt enkelt vad de gett mig som jag har med mig nu, såhär 32 år senare.

Förra veckan var det Fars Dag och jag kunde inte vara med min egen pappa, men jäklar vad glad jag är över att det var just han som var min pappa när jag växte upp. En mer barnkär och närvarande person kan man nog inte hitta, varken förr eller nu.

Jag minns fragment av tid som han gett mig. Att han sade ”kom så går vi ner till havet och lyssnar på vågorna” efter sena middagar utomlands och att vi lade oss på en varsin solstol i mörkret och bara lyssnade och pratade. Att vi ofta skippade att läsa under nattningen för att istället ägna tid åt att filosofera, länge, innan det var dags att sova. Att det alltid fanns utrymme att krypa upp i hans famn och berätta vad som hänt mig i skolan, vem jag var kär i eller vad jag ville bli när jag blev stor. Han var alltid så genuint intresserad av den jag var. Är.

Jag har växt upp med en pappa som alltid sagt ”jag älskar dig” flera gången om dagen, som varit stolt som en tupp när jag ritat en teckning eller sjungit en julsång i kyrkan eller kämpat på en innebandymatch och som uppmuntrat och applåderat och värdesatt min person. Och även om han på senare år fått en förändrad världsbild med (för mig) helt nya värderingar, så kommer jag vara honom evigt tacksam för det.

Bilden till vänster är från när hela familjen överraskade min syster Marie med påhälsning när hon bodde och jobbade i Norge/Seljord. Bilden till höger är från i oktober samma år när hela familjen var i Las Palomas i Gran Canaria.