Året 2020

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag skulle inte säga att jag genomDREV någon förändring, men däremot blev ju saker väldigt annorlunda naturligt i och med att Freja kom. Vi blev en familj på fem, jag blev trebarnsmamma och Jimmy blev trebarnspappa, Viggo blev storebror, Agnes blev ännu mer storasyster och vi fick ju alla en ny familjemedlem och person att lära känna ❤

Hela tillvaron förändrades ju också för att världen drabbades av en pandemi. Att folk insjuknade och dog som flugor och att sjukvården gick på knäna. Att hålla minst en meters avstånd till andra människor, inte resa och bara umgås med en nära krets var någonting helt nytt. Att Jimmy, som är lärare, jobbade hemifrån under våren samtidigt som jag var föräldraledig. Likaså att biblioteket, badhuset, sporthallar och andra folksamlingsplatser stängde ned helt. Att få och förhålla sig till restriktioner. Att ta del av dagliga uppdateringar om läget.

En surrealistiskt upplevelse och någonting man kommer att minnas för resten av livet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, Jonny och Lollo fick en lillasyster (Essy), dvs min brorsdotter och mina barns fjärde kusin. Helene A fick en lillebror (Loui), Rosanna fick en lillebror (Lincoln), Cattis har fick en lillebror (Elton) och Emma fick en lillasyster (Nina). Henne har jag tyvärr inte träffat än eftersom de bor i Skottland och det varit lockdown stora delar av året, men vi har i alla fall facetime:at några gånger ❤

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?

24 januari, eftersom det var då Freja kom till världen.

Dog någon som stod dig nära?

Min farbror, Charlie, dog i december. Det var sorgligt och väldigt tragiskt eftersom han valde att släcka sitt eget liv.

Smilla, svärmors hund, gick också bort strax efter att vi firades hennes 10-årsdag.

Vilka länder besökte du?

Besökte inga länder. Under sommaren firade vi pappas 60-årsdag med fem nätter på Orsa camping (mamma, alla barn och barnbarn) och jag var till Karlstad och firade min brorsons tvåårsdag. Var också till Sveg och stugan några gånger. Annars höll vi oss mest på hemmaplan.

Bästa köpet?

Måste väl säga vår nya bil så att vi alla får plats och kan åka hyfsat skönt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Amningshormoner i kombination med världens gulligaste bäbis och mycket annat kopplat till barnen och vårt liv tillsammans ❤

Vad önskar du att du gjort mer?

Jag har varit väldigt snäll med mig själv i år och känt att jag gjort fullt tillräckligt av det mesta.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Kan inte komma på något? Så det är väl bra?

Favoritprogram/serier?

Såg sista säsongerna av Orange is the new black och Vår tid är nu. Jimmy har även sett om The Wire med mig och vi har betat av 4,5 säsonger. Sedan har jag sett några kanonserier själv; Kalifat, Normal People, Unorthodox, I may destroy you, Mrs. America, Amningsrummet samt alla säsonger av Älska mig. Såg också Kärlek och Anarki men blev inte så imponerad, även om den var lite kul.

Bästa boken du läste i år?

Karin Smirnoffs romantrilogi om Jana Kippo. Såhär skrev jag om de första två böckerna på Instagram i maj:

Största musikaliska upptäckten?

Har lyssnat mycket mer än vanligt på musik, eftersom jag varit hemma mycket och haft radion eller Spotify på. Det har blivit mycket svensk pop. Också för att Agnes gillar det och vi kan lära oss låtarna och sjunga tillsammans 🙂

Vad var din största framgång på jobbet 2020?

Att jag klarade av att jobba 20 procent trots föräldraledighet. Och inte bara klarade av, utan att jag tyckt att det fungerat väldigt bra, att jag lärt mig nya saker och fått mycket gjort på kort tid (man blir effektiv av att behöva förhålla sig till en bebis sovtider).

Jag tror att det varit nyttigt för mig att ha något annat att tänka på än det som hör till spädbarnstiden.

Din största framgång på det privata planet?

Att jag återhämtade mig fort efter graviditeten/förlossningen och har kunnat vara med, fysiskt, i alla aktiviteter som vi gjort med barnen. Burit på ryggen, gjort turer, dragit pulkor, åkt skidor, åkt skridskor osv. Det är en ynnest och en fröjd!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var väldigt glad och sorglös fram till oktober-november ungefär. Sedan kom pandemin ikapp mig, jag började må riktigt dålig över isoleringen samt påverkades otroligt mycket av saker som hände människor runt omkring mig.

Vad spenderade du mest pengar på?

Ny bil/buss samt ofrivillig renovering (framförallt badrummet, resten gick som tur var på försäkringen) pga en viss treåring som kom på att han skulle bada sina leksaksdjur i handfatet för att sedan plugga igen, lämna vattnet på på högsta sprutt, gå ut och stänga igen dörren. Vi hade snickare här i två månader.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?

Tillbringade födelsedagen hemma med hela ligan på grund av/tack vare Agnes som fick feber kvällen innan. Förutom utemellis blev jag uppvaktad på sängen med tomtebloss och ”Happy birthday”. Fick pannkaksfrukost, paket och ett dussin teckningar och kärleksbrev. Det är fint att fylla år när man har en egen liten festkommitté!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

UMGÄNGE och KRAMAR. Känns som jag är helt svältfödd på det planet.

Vad fick dig att må bra?

Bebis på bröstet, att vara ute i skogen och på fjället, yoga varje dag i 30 dagar, sällskapsspel och bra serier, utomhushäng/friluftsliv, tänka positiva tankar (på riktigt alltså, haha) och min klan. Exempelvis.

Vem saknade du?

Saknade familj och vänner mer än någonsin.

De bästa nya människorna du träffade?

Har träffat väldigt lite nytt folk med tanke på föräldraledigheten och Corona i kombination. ”Håll avstånd” rimmar som inte riktigt med nya bekantskaper.

Vad är du mest stolt över?

Att jag födde fram Freja (förlossningen var magisk!) och att jag tagit beslut om att äntligen – 2021 – påbörja en slags alternativ karriär.

Högsta önskan (på det privata planet) just nu?

Att några personer vi bryr oss om får ett lättare och friskare år och att Corona-vaccinet lugnar ner världen.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag vill att 2021 ska bli hälsoåret och förkovringsåret!

Årssammanfattningar 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019.

Noteringar om Freja (fram till 6 månader)

frejs

– Första månaden hade Freja (precis som Agnes) lite svårt att gå upp i vikt, ville äta ofta och hade svårt att komma till ro där emellan. Men sedan hon nådde födelsevikten har hon ökat stadigt i vikt och blivit en helt annan bäbis.

– Hon log för första gången när hon var fyra veckor, drog av det första riktiga skrattet runt tre månader och är fortfarande väldigt kontaktsökande och glad i människor.

– Hon är och har, från start, varit väldigt närhetstörstande. Hon vill ligga nära, gärna i min armhåla nätterna igenom, och känner direkt om man försöker ”avlägsna” henne. Det är väldigt annorlunda från Agnes och Viggo, som båda varit nöjda med att ligga i egen säng, men såklart också mysigt.

– Hon vände på sig runt tre månader, och nu när hon är sex månader, snurrar hon runt som en propeller. Framförallt på nätterna, vilket har börjat göra samsovningen lite problematisk.

– Hon hade en period när hon lät mycket. Och då menar jag mycket. Så till den high pitch-iga grad och frekvens att jag på allvar var orolig för att jag skulle få tinnitus.

– Hon tar inte napp, men gillar att ligga och pilla/snurra på den när hon ska sova och bita på napphuvudet (dvs bakåfram).

– Hon sover mellan två-tre gånger per dag och somnar runt 19.00 på kvällarna. Ett tag somnade hon bara i vagn (…så jag tog promenader varje kväll), men nu somnar hon bredvid en i sängen.

– Hon hatade att bada/duscha, och var livrädd för vattenstänk, enda tills hon lärde sig sitta runt sex månader och då kunde sitta i badkaret. Nu tycker hon att det är… avvaktande kul.

– Hon älskar att åka vagn, både barnvagn och Thule-vagn och har varit med på promenader, skidturer och cykelturer sedan hon bara var några veckor gammal. Hon verkar nöjd så länge det rör sig och hon får följa med/vara med!

– Vi kallar henne för Frej-Lis, Frejs och Frejjan. Bland annat.

– Hon är HÖGT älskad av sina storasyskon och är hela familjens ögonsten sedan dag ett ❤

 

Förlossningen med minsta

Beräknat datum var 1 februari – precis som med storasyster – men vi hade tid för eventuell igångsättning den 28 januari. Detta pga att mina tidigare förlossningar gått fort (med Agnes var vi bara inne på förlossningen i en halvtimme innan hon kom) så både jag och min barnmorska tyckte att det vore bra att vara på plats från start.

Hur som helst, under veckan hade jag överlämning med min vikarie på jobbet. Kanske i senaste laget, men hon kunde inte komma tidigare och jag kände mig pigg. Jag hade dock väldigt mycket sammandragningar under hela tiden och dygnet efter att jag hade gått hem hade jag dessutom väldigt lite känningar av bebisen i magen. Jag låg vaken ett par timmar på natten och gick till slut upp och fikade, men inte ens då – när hon brukade vara som mest aktiv – gav hon sig till känna.

Sista dagen på jobbet!

På torsdagen ringde jag in till förlossningen och påtalade min oro och fick då komma in för en kontroll. Allt som man kan mäta såg då bra ut. Det enda de kunde se var att jag hade mycket sammandragningar under CTG-undersökningen, vilket skulle kunna tyda på att någonting stressade bebisen.

Efter att ha undersökt mig och sett att jag var öppen två centimeter, att livmodertappen var mjuk och att huvudet gick att nå, så sade läkaren ”Jag tror att bäbisen mår bra. Men vi brukar ta mammors känslor på allvar och du är mogen för att sättas igång, så vad säger du om att komma in i morgon?”.

Sagt och gjort. Efter en kväll med lite förberedelser (jag hade inte riktigt hunnit packa väskan och sådant) och en natt där jag konstigt nog sov väldigt tungt och bra, så lämnade vi barnen hos farmor och infann oss på förlossningen kl. 07.00.

Vi fick ett rum samt fick träffa barnmorskan och undersköterskan som skulle ta hand om oss, sedan tog de hål på hinnan runt 08.45. De var jättemysiga båda två och man märkte att de hade läst mitt förlossningsbrev, för de var väldigt informativa redan från start och det var det enda jag hade önskat.

Värkarna började nästan direkt efter att de tagit hål, precis som med Viggo, och vattnet gick på om pö. Jag hade funderat på om jag ville ha epidural och bestämt mig för att testa (bara för att det vore kul med en lite annorlunda upplevelse), så vid 09.30-tiden kom narkosläkaren och satte den. Hon träffade fel några gånger, så det var lite obehagligt, men det gjorde inte ont.

Precis efter att jag fått epiduralen så stannade värkarna av, både i frekvens och i styrka, men efter lite dropp så kom det snabbt tillbaka till 3-4 värkar på tio minuter. Det gjorde såklart ont som fan, men det var en annorlunda smärta än vad jag upplevt tidigare. Med Agnes och Viggo har jag känt värkarna som mest i ryggslutet, men med epiduralen så kände jag inte av ryggen alls utan hade mer ont i magen (som mensvärk fast såklart värre) och jag måste säga att det ändå var ganska lindrigt om man jämför.

Efter epiduralen kunde jag ta en kaffe mellan värkarna… 👍

Timmarna som följde var intensiva men kontrollerade. Jag varvade mellan att ligga och stå, men bäst gick det när jag hade en sådan där gåstol att luta mig emot när värkarna kom. Jag körde samma andning som med både Agnes och Viggo, in genom nästan och ut genom munnen (djupt) och vaggade från den ena foten till den andra, vilket kändes tryggt och bra.

När jag plötsligt blev lite yr och illamående så ringde vi till barnmorskan och bad om att få kolla hur pass öppen jag var. Jag gissade på fyra-fem centimeter eftersom jag kände igen känslan från tidigare förlossningar och det stämde bra. Jag sade ”härifrån brukar det gå fort, så var beredda..” och Jimmy fyllde i att ”om det är som tidigare gånger så kommer ungen att vara ute om femtio minuter”. Då var klockan runt 13.00. Hon skrattade lite men sade att hon litade på oss och började plocka fram grejer och förbereda för krystfasen.

Efter att en halvtimme kollade de mig igen, eftersom mina värkar nu var så starka att jag kände ett ordentligt tryck nedåt, och då var jag öppen åtta centimeter. Vid det här laget knarkade jag lustgas och hävdade bestämt att snart är det dags. Mellan värkarna var jag fortfarande så pass ”med” att vi kunde prata om undersköterskans vasaloppsdrömmar och min nyfikenhet på doula-yrket. Det var häftigt att vara så pass medveten och det kändes verkligen som att alla i rummet var ett team vilket var fantastiskt.

Precis som jag trott så började krystvärkarna inte långt därefter och jag låg nu på rygg i sängen. Känslan av att vilja trycka ihop benen allt vad jag hade var intensiv, men jag kunde ändå lyssna på personalen när de sade att jag skulle slappna av och liksom ”fälla ut” benen för att göra plats åt bebisen. Jag fortsatte andas in genom näsan och ut genom munnen, i lustgasmasken, genom nästan hela förloppet (dvs utan att krysta) och det verkade som att kroppen skötte sig själv för snart sade barnmorskan ”känn, nu är det nära!”. Jag kände då med handen på hennes huvud, höll Jimmy hårt i handen och fick ny kraft, krystade/skrek de sista två värkarna och sedan kom hon ut med ett vrål. Bara sådär (eller inte men ändå!).

När jag kollade på Jimmy och såg att han grät så brast jag ut i något slags nu-är-det-över-hulkgråt och kände mig bara så lycklig och stolt över att ha gjort det absolut coolaste jag vet för tredje gången i livet. Då hade det gått fem timmar från start till slut, precis som med mina andra två. Fredagen den 24 januari kl. 13.45 fick jag alltså upp henne på bröstet, 49 cm lång och 3540 tung, och jag har i princip inte släppt henne sedan dess. Vår älskade lillasyster ❤

Min förstfödda

Hon kom som en raket. Och sedan dess har hon fortsatt med en sådan självklarhet genom livet att jag blir alldeles förundrad ibland…

Agnes har ett eget driv som är helt otrolig. Jag har en film på henne från när hon var typ fyra månader och försöker vända sig från rygg till mage. Hon kämpar och kämpar, skrikande av frustration, och så plötsligt – typ 20 minuter senare – lyckas hon snurra runt och fyrar av världens leende. Och så har det fortsatt. Hon har varit tidig med det mesta (grejer som att att gå, prata, cykla osv) och jag tror att det bland annat beror på att hon helt enkelt försöker och försöker tills hon kan.

Ibland känns det som vi blir snuvade på att lära henne saker. Hon bara vill, på eget bevåg. När jag en dag sade ”Agnes, nu när du börjar bli så stor så kan du sluta med välling om du vill. Det är bara att säga till när du är redo!”. Då sade hon ”Ok, jag slutar i morgon!” och sedan var det bara så. Samma sak med att sluta med blöja. Plötsligt började hon bara gå på toaletten och sedan var hon blöjfri i princip.

Hon är inte sorten som frågor om hjälp när hon ställs inför en utmaning. Istället hittar man henne på en pall, uppepå en stol, för att hämta något hon fått syn på uppe på hatthyllan. Hon är trial and errol personifierad. Det kan vara frustrerande för oss som föräldrar. För sådana snabba beslut och inspel från ett barn kan ju sluta med både olyckor och typ kakao över ett helt golv, men å andra sidan vill man ju inte hindra eller hålla tillbaka henne i att klara saker själv.

Förutom att hon har detta driv, som jag tycker är en fantastisk egenskap, så är hon levnadsglad (alltid superpeppad, vad man är föreslår eller vad hon än tar sig för), finurlig, snäll, kärleksfull, kreativ, rolig, generös och väldigt klok. Hon har ju såklart mindre charmiga egenskaper också, precis som alla andra, men det var det här jag låg och tänkte på i går kväll efter en födelsedag med så mycket värme att jag blev alldeles rörd. Jag är så ofantligt stolt över Agnes och tacksam över att det var just hon som kom till oss för fem år sedan. Och det kanske är det som är kontentan av att vara mamma, att känna just så för sina barn?

Hon är här!

Den 24 januari kom hon: Freja Marie Wåger-Widell. Den efterlängtade lillasystern och den femte pusselbiten till det som nu, tre dagar senare, är vår familj.

Namnet bestämde vi inte förrän på BB, till skillnad från när vi väntade Agnes och Viggo och de fick sina respektive namn när de fortfarande låg i min mage. Men det var lite sådär som de säger. Vi hade flera namn på vår lista, men när hon väl var ute kändes det bara starkt att hon var just en Freja.

Mellannamnet har hon fått ”ärva” av min syster Marie och av Jimmys mamma som också heter det i mellannamn. Fint att få föra vidare på något sätt.

Jul på Pärlhakevägem

I år var första året som jag och Jimmy firade och arrangerade jul hemma hos oss. I huset.

Vi bestämde oss redan i november för att vi ville göra december lite extra magiskt för barnen. Att bygga upp en stämning. Pynta. Ha julstrumpa. Kolla på julkalendern. Och åh, vilken hit ändå! Så mycket mysiga mornar och kvällar vi haft.

I de här strumporna väntade en liten överraskning varje morgon. Vi försökte ha tema ”jul”, så det kunde vara en varsin skumtomte, lucia-figurer den 13, en varsin julkula till granen (den dagen vi skulle klä granen), glitterpennor till julkortsfix, schampoo och balsam med juldofter etc. Min inre julfanatiker jublade och mitt mammahjärta slog dubbelslag när jag hörde Agnes tassa dit innan hon ens slagit upp ögonen på morgonen…

På julaftonsmorgonen klev vi upp och kollade på sista avsnittet av julkalendern och doppade mackor i varm choklad. Sedan badade barnen medan vi förberedde lite mat och så klädde vi på oss sparkade upp till min svärmor Lena (hon bor bara cirka 1,5 kilometer från oss numera) för att äta julfrukost/brunch.

Det serverades stut (tunnbrödmacka med smör och julost samt julskinka för de som gillar det) som vi bakat några dagar tidigare, risgrynsgröt och hallonsmoothies bland annat. Så gott och mysigt!

img_1699

Sedan gick vi ut en sväng. Lekte i en lekpark och åkte pulka. Drack glögg och åt pepparkakor. Det är en tradition jag tycker är viktig – att få komma ut och röra på sig lite under dagen.

img_1704

Smilla, Lenas hund, var så fin i sin scarf!

img_1717

När klockan närmade sig 14.00 sparkade vi tillbaka ner till oss, städade ihop lite, svidade om till julstassen och förberedde fikat. Abrosiakaka och kaffe är en tradition i Jimmys familj så det anammade vi glatt. Det intogs på porslin som vi ärvt av Jimmys farmor.

img_1712

…sedan bänkade vi oss för Kalle Ankas jul. Med entusiasm och varierad koncentration.

img_1742

Såhär såg min jultallrik ut! Lite gravad lax och inlagd sill (gjorde en saffranssill med västerbottenost på recept från Underbara Clara), men i övrigt vegetariskt. Jag och Jimmy + Lena hjälptes åt med inköp och matlagning, så det kändes som en rimlig nivå på fixet i i mitt ändå ganska höggravida tillstånd.

När maten var uppäten så var barnen så peppade på paketen under granen (de hade varit otroligt tålmodiga hela dagen) så vi drog inte ut på det utan skickade ut farbror Hannes som fick agera tomte. Succé! Och såhär såg vi ut dagen till ära – jag och min lilla familj ❤

Angående det dåliga samvetet

I natt vaknade jag 04.45 och kunde inte somna om. Började älta olika saker som har med min egen otillräcklighet att göra. Exempelvis att jag inte hälsat på och lämnat över en present till en vän som jag vanligtvis brukar uppmärksamma runt jul (trots att jag vet att hon har fullt upp och jag inte förväntar mig motsvarande av henne). Eller att jag inte gav min brorson mer tid och uppmärksamhet när de var här över nyår (trots att jag just nu får anstränga mig för att orka vara närvarande över huvud taget). Eller att jag inte bjöd in ännu en familj till vårt nyårsfirande (trots att det hade inneburit en helomvändning med planeringen och de dessutom var helt nöjda med att göra sin egen grej). Eller att jag inte jublade och sade ja direkt när Jimmy frågade om han, förutom att åka skidor på tisdagskvällar, även kunde börja löpträna onsdagskvällar (trots att jag inte har en aning om hur det kommer fungera att natta tre barn själv och jag vet att han har full förståelse för den oron). Eller att jag inte hunnit/hittat bra tillfällen att ringa kompisar jag sagt att jag ska höras med (trots att jag vet att de haft annat för sig och lika gärna hade kunnat ringa mig om de hittat en lucka). Osv, osv…

Det tar liksom inte slut på saker som jag känner att jag BORDE göra för människor jag tycker om. Och jag fattar inte vad det bottnar i, för jag ställer ju inte samma krav på andra som på mig själv. Är det av omtanke jag känner såhär? Eller för att de relationer jag har är det som betyder mest för mig i livet? Eller är det en rädsla hos mig att uppfattas som en dålig människa? Eller rent av en rädsla för att bli ensam om jag inte ger mer av mig själv? Jag vet inte, men det måste få ett slut, för det här är bara en natt av många och jag orkar inte brottas med dessa kval mer.

Någon som känner igen sig eller har en teori?

Året 2019

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag bestämde mig för att testa en antiinflammatorisk kost, d.v.s en kost utan socker, vita kolhydrater och kött. Detta av framförallt tre anledningar: 1. Jag har vitiligo (en autoimmun sjukdom som gör att pigmentet angrips). 2. Jag lider av PMDS och får äta medicin mot det. 3. Jag har återkommande inflammationer i högerarmen/bröstryggen efter en arbetsskada för över tio år sedan. Alla dessa ”problem” sägs kunna lindras med en bättre kost, så jag kände till slut att det vore för dumt att inte prova.

Jag började i januari och hade som mål att köra i minst ett halvår. Och jag klarade det – med massor av positiva effekter som följd! Jag blev bland annat hundra gånger bättre i ryggen och jag fick en mycket jämnare menscykel (gick flera månader utan PMS), vilket ju är två saker som vanligtvis påverkar humöret och orken i vardagen. Dessutom blev jag piggare, tog tag i träningen och fick ett nytt intresse i matlagningen.

Ni kan läsa mer på instagramkontot @nystartvarjedag om ni är intresserade.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år

Min lillasyster och Tobias fick en lillebror (Edvin), Helene och Jeff fick en lillasyster (Minnah) och Petra och Nicke fick en lillasyster (Julia). Matti och Alex fick en lillebror (Casper), Kalle och Linda fick en lillebror (Alfred) och Anders och Julia fick en lillasyster (Hilda). Sedan blev Linda och Simon föräldrar till en liten Joline ❤ Snälla säg att jag inte glömt någon?

Dessutom är det väldigt många av mina vänner som just nu är gravida, så det blir många nya små människor 2020.

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?

Kanske första januari, eftersom det var starten på en ny slags livsstil. Men såklart även 30 maj då jag tog ett graviditetstest och det visade sig att vi väntar vårt tredje barn. En liten tjej som är beräknad den 1 februari, dvs om ganska precis en månad nu ❤

Dog någon som stod dig nära?

Jimmys fina mormor dog efter 94 starka år på denna jord!

Vilka länder besökte du?

Jag hälsade på Emma, Mike och Mia i Skottland i maj. Det blev ett dygn i Edinburgh (…där jag fick dricka vin och dela säng och prata nonstop med Emma) och sedan två dygn i Hawick på deras lantställe. Där promenerade vi över rapsgula fält, grillade till sent på kvällen och drack kaffe ute på gräsmattan. Bland annat. En perfekt helg! I övrigt var det lugnt på resefronten.

Bästa köpet?

Investerade i en ny vinterjacka efter att ha haft samma sedan 2011. Den gamla var en mörkblå, lår-lång och högst älskad dunjacka, men den sjöng verkligen på sista refrängen (små hål lite här och där som släppte dun, tjorv med dragkedjan och hål i fickorna) så det var läge för en ny helt enkelt. Nu blev det en ankellång i svart som jag hoppas ska hålla värmen lika bra!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min familj! Träning! Att jag blev gravid och att jag fick revansch på att vara gravid (tredje gången gilllt?!). Mina kompisar! Långa ledigheter både över sommaren och julen!

Vad önskar du att du gjort mer?

Läst och skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar som vanligt att jag inte skulle behöva tampas med ”det dåliga samvetet”. Förstår inte varför det måste vara en del av min personlighet. Kanske terapi-ämne?

Favoritprogram/serier?

Såg sista säsongerna av Game of Thrones, The Handmaids Tale och Big Little Lies + Störst av allt. Sååå bra allihop! Sedan är jag och Jimmy på sista säsongen av Orange is the New Black och jag kollar på både Vår tid är nu och Succession (beroende på vilket humör jag är på). På TV har vi även sett På Spåret och första säsongen av Alla mot alla. Kul och lättsamt.

Bästa boken du läste i år?

Förutom barnböcker (som jag älskar att läsa) har jag nästan bara läst kost/mat/hälso-böcker i år också. Och massor av recept! Men tror jag tog mig igenom en roman och det var Stoner. 2020 har jag lovat mig själv att tagga ned på mobilscrollandet och börja läsa böcker istället.

Största musikaliska upptäckten?

Har mest lyssnat på poddar även under detta året. Brita och Parisa, Fredagspodden och En varg söker sin pod. Samt en del kostpoddar, förlossningspoddar och sommarprat.

Vad var din största framgång på jobbet 2019?

Att jag varit väldigt effektiv och producerat mycket (output), samtidigt som jag för första gången ”tillåtit” mig själv att ligga minus på flexen under tröttare perioder.

Sedan blev jag tillfrågad att vara kommunikatör i ett nytt stort forskningsprogram – som handlar om idrott, friluftsliv och miljö – vilket ska bli väldigt spännande. Kommer att jobba 20 procent under föräldraledigheten (närsomhelst, hursomhelst, hemifrån) och sedan gå upp till 50 procent mellan 2021-2024.

Din största framgång på det privata planet?

Måste ju säga att det var otroligt nyttigt och stärkande för mig att göra kostexperimentet. Att jag, som är en periodare av rang, fick gå all in på någonting under en längre tid (ett halvår) – och faktiskt klara det. Disciplin gör något med självkänslan, eller självbilden, helt klart.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har varit väldigt tillfreds större delen av 2019. Att förändra min livsstil gjorde mig piggare och gladare på många plan.

I maj blev jag gravid och sakta men säkert kom jag ur det jag hade byggt upp under första halvan av året (pga en otrolig trötthet), men jag tror på riktigt att denna graviditet har varit så mycket bättre än de två tidigare för att jag gick in i den starkare – både fysiskt och mentalt.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat kanske? Och sammanstrålningar med vänner på olika orter?

Vad gjorde du på din födelsedag 2019?

Minns faktiskt inte riktigt? Börjar bli mer och mer fokus på barnen som båda fyller år i februari (Agnes den 2, Viggo den 17 och jag däremellan), med diverse kalasförberedelser, vilket ju är förståeligt… 🙂 Nästa år blir det troligen ännu en februariunge. Vi jobbar så.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Kanske lite mer uppskattning. Eller typ… omtanke.

Vad fick dig att må bra?

Min familj och mina vänner. Kosten som jag åt mellan januari-juni och fortfarande har som bas. SÖMN.

Vem saknade du?

Ibland saknar jag mina närmsta vänner, och det vi har, så att det gör fysiskt ont.

De bästa nya människorna du träffade?

Har mest hängt med människor jag redan känner. När jag är gravid (vilket jag varit åtta av tolv månader det här året) går jag lite in i en bubbla och söker mig inte ”bort/iväg” på så mycket annat.

Vad är du mest stolt över?

Att jag alltid försöker ta ansvar för mitt mående.

Att vara gravid är inte lätt för mig. Trots att jag sluppit graviditetsdepression denna gången (hallelujah!) så brottas jag med en otrolig trötthet/energilöshet/håglöshet. Men jag har verkligen försökt göra allt i min makt för att ta mig igenom det och inte låta det gå ut alltför mycket över andra.

Högsta önskan (på det privata planet) just nu?

Att förlossningen går bra och att bebisen mår bra. Att jag får en smooth återhämtning och föräldraledighet och att Agnes och Viggo tar till sig sin lillasyster och älskar henne lika mycket som de älskar varandra. Att jag kommer tillbaka i bättre vanor (mat och träning) efter bebisens ankomst. Att jag känner att tiden och orken räcker till för allt jag vill göra och alla jag bryr mig om.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag låter 2020 vara ett oskrivet blad, eftersom man aldrig vet hur det kommer bli när en ny liten människa kommer in i ens familj. Men jag ska försöka sitta lugnt i båten!

Årssammanfattningar 20112012201320142015, 2016, 2017 och 2018.

November 2019

November rusade förbi så snabbt att jag knappt hann reagera på det där mörkret som alla pratade om…

När jag väntade Agnes, och även till viss del Viggo (trots att jag åt antidepressiva för graviditetsdepression under nästan hela tiden med honom), så var ju varje dag mer eller mindre en kamp att ta sig igenom. Jag ville verkligen bara förbi, framåt. Men nu, när jag fått må hyfsat bra mentalt genom hela graviditeten, så är det ju mer som en vanlig vardag som tuffar på, och vardagar har ju som känt en tendens att gå ganska fort. Så, med det sagt… Vad hände?

  • Jag och Jonas hann med våran lunch. Siktar på en gång i månaden och hittills (sedan kanske ett år tillbaka) har vi lyckats ganska bra. Vi testade en ny italiensk restaurang här i stan – Fjällripan – och det var väldans gott och trevligt.

  • Jag och Jimmy bestämde oss för att ha en varsin helg med ”fri lek”, dvs att vi fick komma och gå som vi ville hemma (…och där den andra då hade ansvar för barnen). Jimmy valde att åka skidor, gå på basket, åka långfärdsskridskor x 2, gå på rea på XXL, käka ute och gå på bio under sin helg. Jag valde att åka till Sveg över ett dygn för att umgås med mamma och pappa, syskon och syskonbarn + hälsa på min barndomskompis Petra och hennes familj som åtta dagar tidigare fått en lillasyster <3. Jag käkade också lunch med Julia, tvåtimmarsfikade med Irene samt gick Frösön runt med tillhörande termoskaffe i en busskur. Såå bra grej ju! Dels att liksom få ”godkänt” på att göra egna grejer, då det är så lätt att man annars gör allt tillsammans under helgerna, och dels att få bocka av och göra sådant som man såklart också – förutom att vara med barnen – mår bra av.

  • Firade Fars dag med den första ordentliga snön (Jimmys bästa!), scones till frukost, paket, familjepromenad och tårta hos svärmor. Jimmy är allt man kan önska för sina barn. Och lite till.

  • Hade besök av min äldsta barndomskompis Helene och hennes dotter Minnah. Jag hade tänkt att vi skulle ha myskväll på fredagen när hon kom, men det satte våra barn stopp för (Agnes kunde för sitt liv inte sova just den kvällen och Minnah hade ont i magen) så det slutade med att vi skrev ”godnatt! vi tar igen det här i morgon!” i sms från en varsin våning. På lördagen gick vi en långpromenad, besökte stadsbiblioteket, fikade, käkade burgare till middag och myste i soffan på kvällen. Revansch! 🙂

  • Var till ögonläkaren med Agnes och fått konstaterat att hon ärvt min översynthet och behöver glasögon. Agnes reaktion? Svinpeppad! I lördags fick Viggo vara med farmor så att jag, Jimmy och hon kunde gå på stan och prova glasögon. Efter ett besök hos alla optikers som finns blev det fika och nu har vi beställt – ett par mörkblåa med blommönster på bågarna.

Ja, och det var nog alles…

Min far

När jag själv blev förälder så började jag tänka väldigt mycket på min egen barndom. Hur mina föräldrar varit mot mig och mina syskon, vilka värderingar de fört över på oss, hur de uppfostrat oss osv. Helt enkelt vad de gett mig som jag har med mig nu, såhär 32 år senare.

Förra veckan var det Fars Dag och jag kunde inte vara med min egen pappa, men jäklar vad glad jag är över att det var just han som var min pappa när jag växte upp. En mer barnkär och närvarande person kan man nog inte hitta, varken förr eller nu.

Jag minns fragment av tid som han gett mig. Att han sade ”kom så går vi ner till havet och lyssnar på vågorna” efter sena middagar utomlands och att vi lade oss på en varsin solstol i mörkret och bara lyssnade och pratade. Att vi ofta skippade att läsa under nattningen för att istället ägna tid åt att filosofera, länge, innan det var dags att sova. Att det alltid fanns utrymme att krypa upp i hans famn och berätta vad som hänt mig i skolan, vem jag var kär i eller vad jag ville bli när jag blev stor. Han var alltid så genuint intresserad av den jag var. Är.

Jag har växt upp med en pappa som alltid sagt ”jag älskar dig” flera gången om dagen, som varit stolt som en tupp när jag ritat en teckning eller sjungit en julsång i kyrkan eller kämpat på en innebandymatch och som uppmuntrat och applåderat och värdesatt min person. Och även om han på senare år fått en förändrad världsbild med (för mig) helt nya värderingar, så kommer jag vara honom evigt tacksam för det.

Bilden till vänster är från när hela familjen överraskade min syster Marie med påhälsning när hon bodde och jobbade i Norge/Seljord. Bilden till höger är från i oktober samma år när hela familjen var i Las Palomas i Gran Canaria.