Varför skaffa barn osv…

Alltså, kan vi prata lite om frågeställningen ”Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?” som florerat i diverse krönikor/debatter/blogginlägg på senaste tiden?

Jessica Lotorn skrev nyligen ett debattinlägg med titeln ”Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?” och Jenny Strömstedt har skrivit en uppmärksammad krönika med rubriken ”Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?”. Clara Lidström (Underbaraclara) kontrade med ”9 andra skäl till att man skaffar barn” och både Louise Winbad (Hej hej vardag) och Cissi Wallin har därefter skrivit en rad inlägg om varför man måste få klaga på föräldraskapets ned-sidor trots att man (hör och häpna: i de allra flesta fall) älskar sina barn och självmant har valt att sätta dem till världen.

Såhär tänker jag:

Man slutar inte automatiskt tycka att saker och situationer i livet är jobbiga bara för att man blir förälder. Och man förlorar inte automatiskt förmågan att ventilera saker och situationer i livet som är jobbiga bara för att man blir förälder.

Att jag tycker att det kan vara jobbigt med barn, betyder inte att jag inte vill ha dem eller att jag ångrar att jag skaffade dem. På samma sätt kan jag tycka att mitt arbete är tufft och stressigt, utan att vilja byta jobb. Och jag kan känna att det suger att skriva salstentor, utan att ångra att jag hoppade på en utbildning. Och jag kan störa ihjäl mig på min sambo, utan att vilja göra slut. Ja, you get my point, allt är inte bara svart eller vitt. Livet har nyanser och är både högt och lågt. På alla plan. Men jag vågar mig nog på att säga att livet med kids är extra mycket upp och ned – extra allt! – och därför blir behovet att prata om det och bli bekräftad i det ännu större.

När jag har sovit sex timmar på tre nätter, när jag måste sjunga mig hes (”far jag kan inte få upp min kokosnöt” på repeat i tio mil) för att inte ha ett skrikande barn i baksätet, när jag måste kliva upp mitt i natten och städa upp efter en kiss- eller kräkolycka, när jag har två hysteriska ungar som ligger på golvet och gapar medan jag försöker förse dem med mat – då är det inte humant att begära att jag just i den stunden bara ska svälja och tänka ”jag älskar mina barn, jag älskar mina barn, jag älskar mina barn”. Då är det enda mänskliga att känna att ”fan, det här är ju inte så kul!”.

Och när det kommer till att inte vilja vara med sina barn bara för att man då och då prioriterar att bara vara med sig själv… Det är ju bara löjligt. Man kan vilja vara med sina barn och samtidigt känna för att göra något annat. ”Andas”, ”ladda batterierna”, ”få egentid” eller vad man väljer att kalla det är ju ett vedertaget begrepp av en anledning och fyller ju faktiskt en ganska viktig funktion – att man kommer tillbaka och vill vara med sina barn ännu mer. För när man fått vara själv för en stund; där man inte behöver ta hänsyn till någon annan individ och dess behov, där man inte behöver ha ögon i nacken och alla tentakler ute, där man har möjlighet att tänka oavbrutna tankar och ha sammanhängande samtal – då kommer man tillbaka starkare och med mer energi och mer tålamod att tackla de ovan nämnda situationerna. Det är ganska enkel matematik.

Jag valde inte att skaffa barn för att jag tänkte att de skulle vara en centimeter ifrån mig för resten av mitt liv, inte heller för att jag kände att jag ville ha en liten människa att tillbringa varje sekund med för resten av mitt liv. Jag skaffade barn av tusen andra anledningar och det måste få vara okej. Eller inte bara okej, utan en självklarhet.

Annonser

Noteringar om Viggo (7 månader)

IMG_4909

– Viggo är fortfarande en väldigt glad bäbis. Han är nöjd med att ”skrota på” för sig själv, hänger gärna på golvet – helst så nära storasyrran som möjligt – och piper nästan bara när han är trött, hungrig eller gör sig illa. Han gillar att undersöka föremål, suga på olika slags tyger, tugga på papper (ännu en pappersmarodör!!!) och öva på att ta sig fram så fort som möjligt.

– Det finns i princip bara två saker han blir riktigt upprörd över. Det ena är när man ”mixtrar” med hans näsa, dvs petar/rengör/sprutar in saltlösning eller liknande, och det andra är när man tagit upp honom ur badet och måste torka honom innan man sätter på varma kläder.

– Han vände sig från rygg till mage för första gången när han var 3,5 månad och från mage till rygg när han var 4 månader. Han knäckte kryppositionskoden (stå på alla fyra och gunga fram och tillbaka) strax efter 5 månader, började dra sig framåt med handflatorna runt 6 månader och började krypa lite innan 7 månader. Nu har han precis lärt sig att dra sig/ställa sig upp mot möbler. Trots att han är lugnare i personligheten än Agnes, så kämpar han med andra ord på och strävar framåt på exakt samma sätt som hon gjorde.

– Han fick två tänder runt 5-månadersstrecket. Två små sockerbitar som gör hans leende till det gulligaste jag vet.

– Han lärde sig sitta utan stöd vid 6,5 månader. Han sitter i egen stol vid matbordet och vill också gärna sitta upprätt i vagnen, även om vi ännu inte bytt till sittdelen. Lägger man ned honom så är han dock okej med det också – då ligger han bara och kikar eller passar på att slumra till.

– Han har lätt till skratt och verkar tycka att Agnes är det roligaste som finns. Det är sådant win-win på dem två, för han roas av henne och hon (med sin extroverta personlighet) har ju ständigt publik.

– Han har sedan femmånadersstrecket sovit som en kratta. Han vaknar massor av gånger om nätterna och har svårt att komma till ro utan napp eller mat. Jag valde att sluta amma (han tog sista slurken bröstmjölk när han var 6.5 månader) på grund av att det kändes som att han krävde mer, men trots att han äter rejält om dagarna numera så fortsätter han vakna om nätterna. Att sluta amma gick dock väldigt smärtfritt. Han accepterade fast föda på en gång och nedtrappningen tog bara 1-2 veckor.

– Han sover två-tre gånger om dagen och går och lägger sig vid 19-snåret varje kväll. Att han ”går och lägger sig” är nästan inget ljug, för han är fortfarande helt otroligt lättsövd och har inga problem med att somna själv eller ligga i egen säng. Rutinen: På med pyjamas, dricka välling i sängen och sedan god natt. Jimmy brukar ibland söva honom genom att bära och sjunga vargasången och jag brukar ibland lägga en hand på hans kind och göra ett slags hummande ljud som han verkar bli lugn/sömnig av, men oftast behöver man inte göra något alls.

– Han är väldigt gosig och gillar närhet, men kan vara lite väl hårdhänt i sitt framförande. Han tycker om att ge oss smällpussar, men klöser oss gärna i ansiktet eller drar oss i håret samtidigt.

– Han väger strax över nio kilo och passar bäst i storlek 74.

Sommarlovet 2017

Vi började semestern med att fira midsommar i Sveg. På dagen var vi på Gammelgården (missade dansen runt midsommarstången, men hade med oss både min mormor och Jimmys mormor i rullstolarna och hann med fika och häng). Sedan hade Jonny slagit upp ett partytält vid sin nybyggda stuga, så där tillbringade vi kvällen med grillning och lekar. Agnes härdade ut till 22.00, sedan gick vi (hon sprang barfota hela vägen!) hem och så kröp vi ner alla fyra i mammas och pappas dubbelsäng och somnade bums.

Efter mellanlandning i Östersund så drog vi ut på en liten Sverigeturné med stopp i Färnäs (bodde hos Helene, Jeff och lilla Liam, var på rovdjursparken, träffade min släkt i Orsa och åt tacos med Petra), Karlstad (bodde hos Jonny och Lollo, hängde i Mariebergsparken, lekte på stranden och gjorde ett besök i Kil och grillade hos Lollos föräldrar) och Falun (bodde hos Kristoffer och Sandra, var på Falu koppargruva, åt goda middagar och promenerade). Det var en intensiv vecka, med en Agnes på fullspeed, men det var väldigt roligt att umgås med alla.

När vi kom hem från roadtripen så hade vi några dagar hemma innan vi åkte tre mil norrut och installerade oss hos svärföräldrarna i Häggenås. Vi skulle vara hus-, häst-, hund-, och hönsvakt i en vecka medan de var på semester. Väldigt sköna och lata dagar med stående sysslor såsom att vattna grödorna och blommorna, mocka stallet, gå ut och gå med Smilla och plocka in ägg. Hade också en hel del besök, eftersom vi har många kompisar som bor i trakterna, med middagar och mys.

Efter ett par veckor på hemmaplan var det sedan dags för sommarens höjdpunkt: Skottland. Vi hyrde två bilar och körde, tillsammans med Jimmys föräldrar, cirka 100 mil. Gled runt i högländerna, såg bland annat Stirling Castle och Urquhart Castle, blickade ut över Loch Ness, bodde i Kingussie och gjorde en dagsvandring i Cairngorms National Park, bodde i Inverness och spatserade runt i Edinburgh under Fringe-festivalen, samt var på Emmas och Mikes bröllop i Hawick/Denholm med familj och vänner. Agnes och Viggo hängde på och var helt otroligt glada och nöjda (trots många timmar i bil, mindre sömn, halvtaskig kost och mycket… sten), vilket såklart var guld. Är sååå glad att vi gjorde denna avslutande resa och jag ska skriva mer om själva bröllopet i ett annat inlägg.

Noteringar om Agnes (2 år och 6 månader)

– Hon har kommit in i en kan själv-fas, men tycker också att det duger att göra ”sammans”, så nu hjälps vi åt med allt från att hälla upp mjölk i ett glas till att dammsuga.

– Hon kan nu leka med andra barn i samma ålder utan att det ”ballar ut” pga hierarki-krig och konstanta ”min! nej, min!”-bråk. Det går hur bra som helst med äldre barn, och något mindre bra med yngre barn, men överlag en väldigt kul och framförallt skön utveckling. Nu behöver man inte lägga sig i så mycket längre, utan kan låta barnen härja lite friare.

– Hon pratar HELA TIDEN och kan ibland surra så långt in i läggningen att hon somnar mitt i en mening. Hon vill prata om allt som hänt och blandar även in fantasier lite här och var. Fantasier har även kommit in mer och mer när hon leker (exempelvis med hjälp av legogubbarna eller dockskåpet hemma hos farmor och farfar).

– Hon tycker att det är viktigt att veta var folk ”hör hemma” och har som ny grej att fråga alla hon möter vad deras mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar osv heter.

– Hon fullkomligt ÄLSKAR sina mor- och farföräldrar och tjuter av glädje om man säger att de ska komma och hälsa på. Ibland när hon är arg på mig och Jimmy så säger hon att hon vill åka till någon av dem och hon älskar att vara både i Sveg och Häggenås. Vi är sååå tacksamma att de finns i våra liv!!! Hon är generellt väldigt glad i människor och pratar ofta om våra vänner, våra kompisars barn, folk från förskolan osv.

–  Vi har börjat toaletträna (för hon ska ju såklart inte sitta på pottan) och det har gått jättebra hittills. Hon blir jätteglad varje gång hon lyckas och är superstolt över trosorna som vi köpt istället för blöja. Dock tror vi att vi kommer få vara varsamma med att inte pressa henne minsta lilla i det hela, för om det blir för jobbigt eller tråkigt så är vi rädda att hon slår backut.

– Sedan Viggo kom, och hon slutade sova på dagen, har nattningarna fungerat utmärkt. Vi lägger henne runt 19.00 (efter Bolibompa, pyjamas och tandborstning), läser en stund medan hon dricker välling och lägger sedan ner henne i spjälsängen. Sedan sover hon till cirka 07.00 med ett avbrott mitt i natten då hon brukar vilja komma in till oss.

– Hon är väldigt mammig för tillfället och visar tydligt att hon tycker att Viggo tar för mycket tid av mig. Hon låter mig inte gärna ligga kvar i sängen på morgonen eller gå in på toaletten själv, för stängda dörrar skapar ju distans. Som tur är går detta inte ut över Viggo.

– Hon är en helt fantastisk storasyster. Hon frågar efter Viggo så fort hon vaknar på morgonen, pussar på honom så fort hon får chansen, försöker involvera honom i sina lekar och blir oroad när han är ledsen. Ibland kan kramarna dock övergå i wrestling-grepp, så man får påminna henne om att vara försiktig.

– Hon kan leka korta stunder med sina leksaker (favoriten är helt klart duplo, som hon kan hålla på med i längre perioder) men inget slår att vara utomhus. Bada, leka med grus, springa runt, hoppa ”hoppmatta”, åka rutschkana m.m.

– Språket fortsätter att utvecklas i rasande takt. Nu säger hon fullständiga meningar, använder personliga pronomen hyfsat rätt och snappar upp nya ord varje dag. Hon kan de flesta färgerna, lägger med lätthet pussel för hennes ålder och kan para ihop överdel och underdel på ett pippifigursspel vi har hemma. Några ord har hon dock hittat på. Mina två favoriter är ”duffar” (stövlar) och ”sögonor” (solglasögon).

– Hon har fortfarande väldigt svårt att varva ner och har ingen stopp-knapp, utan kör bara på (energimässigt!) tills hon kraschar. Detta är något som vi försöker tackla och hitta strategier för hela tiden, men det är svårt. Att vara noga med mat och sömn är en nyckel. Att hjälpa henne med vilostunder är en annan (exempelvis erbjuda oss att läsa en bok eller sätta på någonting på TV:n när hon börjar bli trött).

– Med den enorma energin hon besitter kommer även att hon är väldigt fysisk. Hon kan göra kullerbyttor, gå skottkärra och klättra typ lika bra som en annan. Hon har en imponerande kroppskontroll, så trots att hon är i konstant rörelse så gör hon illa sig väldigt sällan, och springer helt klart mer än hon går.

– Hon har en OTROLIG vilja och kan få smärre utbrott om saker och ting inte går hennes väg. Det är en utmaning för mig och Jimmy att tackla detta genom att exempelvis förbereda henne på att någonting ska ta slut, locka med något annat än det hon vill ha eller lyfta upp och resonera med henne för att hon ska komma på andra tankar. Som tur är brukar detta, än så länge, inträffa mestadels på hemmaplan.

– Hon väger nu cirka 16 kilo och vi köper kläder i storlek 98-104.

IMG_3893

Vardagsglimt 5

Jimmy väcker mig och viskar; ”Sandra, kan jag hämta hit Agnes?”. ”Ja, det kan du väl”, svarar jag, utan att förstå varför och utan att ställa några frågor, och somnar om med hennes ben över mina.

Nästa morgon frågar jag varför han hämtade henne (jag tänkte att det var för att han trodde att hon ändå skulle komma över efter ett tag och inte orkade med ett ofrivilligt uppvak) och då säger han att han hade läst om en flicka i samma ålder som hade fått leukemi.

Vardagsglimt 4

Vi är fyra barndomsvänner och två spädbarn som sover i samma gästrum. En tillhör mig och den andra är Helenes.

Jag och Helene delar säng och mitt i natten, runt 03.00-snåret, vaknar vi båda av hungriga bäbisar. Vi sitter mitt emot varandra i flurigt hår och stirrig blick och ammar, i skenet från en försommarnatt. Vi byter bröst exakt samtidigt och är unisont färdiga en kvart senare. Då highfive:ar vi av oklar men högst relevant anledning, lägger ned våra avkommor och somnar sedan skavfötters.

Karusellen

Det är högt och lågt nu. Ena stunden är jag som ett överspeedat barn som måste vara i konstant rörelse för att inte falla ihop och bli till en liten pöl, andra stunden stirrar jag in i väggen och vill bara gråta av trötthet. Ena dagen suckar jag högljutt och säger till Jimmy att ”allt suger”, nästa dag är jag nästan manisk och känner mig tacksam över allt och alla i min omgivning. Ja, ni hör ju, lite lagom labil at the time.

Tror att det till stor del beror på sömnbrist. Hela familjen har varit i osynk i någon månad. En natt har kunnat se ut ungefär såhär; Jag går och lägger mig vid 22.00, väcks av Jimmy som kommer in en timme senare, hinner inte somna om innan Viggo ska äta runt midnatt, väcks av Agnes som kommer över till oss vid 01.00-snåret (hon kan sedan härja runt en stund innan hon somnar om), vaknar igen när Viggo vill äta klockan 03.00. Och sedan är det morgon klockan 06.00-ish…

Var till läkaren och tog massa prover för att utesluta typ köldkörtelproblematik eller järnbrist. Han tyckte att det lät som att jag fått någon slags postförlossningsdepression. Gaah, när ska jag bli kvitt denna hormonella berg- och dalbana?!

Hur som helst har det magiskt vänt lite de senaste två veckorna. Agnes har sovit hela nätter i sin egen säng i några dagar och Viggo har skippat ett mål mat per natt (=sååå mycket mer sammanhängande sömn), jag har tagit mig i kragen och varit ute på några löppass, jag har avslutat plugget för denna termin och vi har varit ute mycket i friska luften.

Nu ser jag fram emot en lång sommar med hela familjen!