Glimt I

Jag ger henne två alternativ. Gå själv eller stå på den nyinköpta ståbrädan. Hon skriker ”Neeeej! Bäääääja mamma!” och klamrar sig fast vid mina ben. 

Jag säger att jag inte kan bära henne (vill inte, kan inte, får inte) hela vägen hem. Hon slänger sig i en snödriva. Gråter ilsket. Blir som spaghetti i kroppen. Ger sig inte. 

Det slutar med att jag får släpa hysterisk unge i handen. Santidigt som jag lirkar och andas i cirklar. För tredje dagen i rad. Ger mig inte.

Promenaden tar 44 minuter istället för tio minuter. Det är en maktkamp utan dess like. När vi kommer hem äter vi blodpudding och kollar på Alfons. Vi blir fort sams igen, men båda är trötta efter fajten.

Två barn…

Livet med två barn är helt klart lugnare än vad jag ställt in mig på. Mycket för att vi har fått en riktig filbunke till bäbis, som gör så pass lite väsen av sig att man typ glömmer bort honom ibland… Han sover, äter, myser (ungefär i den ordningen) och hänger mest med oss andra. Kanske förstår han att han måste bibehålla plats för bossen här hemma? Våran fantastiskt fina, galna, goa, krävande tvååring, som gör sitt allra bästa för att anpassa sig till den nya situationen.

För det mesta går det väldigt bra. Hon frågar efter Viggo så fort hon vaknar på morgonen, kramar honom snällt, visar stolt upp honom för besök och vill hjälpa till med blöjbyte och andra bestyr. Andra dagar drar hon i mig när jag sitter och ammar, testar gränser, klappar lite för hårt, gnölar och vill ha lillebrors nappar. Helt adekvata reaktioner såklart, men svårt för mammahjärtat att hantera. Man vill ju att hon ska få fortsätta känna sig som number one, samtidigt som man vill att syskongrejen ska vara naturlig och bli självklar.

Jimmy har varit hemma i tre veckor (två pappa-veckor och en sportlovsvecka), men började jobba i går. Det innebär att min mammaledighet börjat på riktigt nu och att jag kan börja skapa mig en ny och ”egen” vardag. Trots att det varit skönt att vara hemma tillsammans och bli familj ser jag faktiskt fram emot det!

Förlossningsberättelse II (Viggo, 17/2 – 2017)

Klockan 08.00 den 17 februari hade vi tid för igångsättning (tredje gången gillt!). Den här gången hade vi en lite annan approach; Jimmy följde inte med utan var kvar på jobbet, jag hade inte med mig någon BB-väska och jag betalade inte parkering för två dygn. Jag såg det som en ”kontroll”, för att inte göra mig själv alltför besviken, och åkte dit med en känsla av att det inte skulle bli något.

Fick komma in och mäta CTG-kurvan, som såg bra ut, och sedan var det dags för läkaren att känna efter om huvudet kommit ner så pass långt att man skulle kunna ta hål på fosterhinnorna. Jag berättade att sist, för fem dagar sedan, så kunde de inte ens känna huvudet. ”Nehe, men nu känns det tydligt och du är öppen två centimeter”, sade läkaren glättigt. GUD, DEN LÄTTNADEN! ”Så vi kan köra?”, frågade jag. ”Ja, du kan ringa hit din sambo!”.

Jag ringde Jimmy, som hade lektion, och sade att det var dags. Efter 20 minuter var han på plats. Vi fick vänta till 12.30 innan de tog hål på hinnorna (de sätter en skalpelektrod på barnets huvud), vilket hade effekt direkt, och sedan kom värkarna igång av sig själv kort därefter. Barnmorskan frågade om jag ville sätta en epidural innan vi tog hål på hinnorna, men jag tyckte att det kändes konstigt att ta bedövning innan jag ens hade fått ont så jag tackade nej.

De första timmarna var det väldigt lindrigt, jag och Jimmy lyssnade på en podcast och surrade på mellan värkarna, men runt 15-tiden blev de starkare och kom med två minuters mellanrum. Precis som förra gången kom jag till en punkt när jag började må illa och då förstod jag att det var barnets huvud som passerade spinaetaggarna (det vill säga övergången mellan öppningsskedet och utdrivningsskedet). Majoriteten av värkarna tog jag stående, lutad mot en gåstol, och så traskade jag runt i rummet under återhämtningen.

Någonstans här ville barnmorskan sätta in värkstimulerande dropp för att ”det såg ganska lugnt ut”, men jag kände ju att värkarna eskalerade och kom ihåg hur fort det gick från illamående-känslan till skarpt läge förra gången, så jag ifrågasatte det. Hon ville dock driva på det hela, men lovade att sätta lägsta möjliga dos. I samma veva satte jag mig på en pilatesboll och efter det smällde det till. Jag kunde dock fortsätta andas mig igenom värkarna hyfsat kontrollerat och tyckte att lustgasen var ett bra hjälpmedel för att få någonting att fokusera på.

På en halvtimme öppnade jag mig från fyra till tio centimeter och började få krystkänningar. Trots att barnmorskan läst min journal så tror jag inte att hon var beredd på detta, för hon började förbereda lite i sakta gemak och passade på att gå på toaletten mitt uppe i alltihop – så än en gång fick Jimmy springa ut och ropa på dem att bäbisen liksom var påväg ut nu…

Krystfasen tog ungefär 20 minuter (med pauser för andning för att det inte skulle gå för fort) och var otroligt intensiv. Jimmy stod vid min högra sida och coachade än en gång som ett proffs. Han såg när jag höll på att tappa det och behövde lyssna på vad förlossningspersonalen sade, andades tillsammans med mig och hejade på. När han kom ut så började jag hulkgråta – framförallt av lättnad! – så jag märkte inte att barnmorskan höll på att tappa honom i golvet. Men hon fångade dock upp honom och Jimmy kunde andas ut lagom till att jag fick upp honom på bröstet.

Viggo Wåger Widell föddes alltså 17.23. Han vägde 3748 gram, var  52 centimeter lång (nästan identiskt med storasyster) och helt… lugn. Att föda honom var topp två coolaste jag gjort i livet och det tog inte många minuter innan jag blev handlöst förälskad.

En liten hyllning till mitt hjärta

Jimmy är verkligen min bästa person och vän. Han känner mig som ingen annan. Kan mina psykiska och fysiska mönster. Ser på mig vad jag är på humör och vad jag behöver. Stöttar och teamar upp.

Jag älskar att han kan mycket om allt och att han har en bred personlighet. Han har sunt förnuft, är intelligent och intellektuell. Är en klassisk ”sportkille” och jobbar som idrottslärare, men samlar på TV-spel som hobby och klickar hem elva böcker om historia på bokrean. Han är yvig, pragmatisk, varm, ifrågasättande, lekfull och moralisk – utmanar mig varje dag och angår mig hela tiden.

Han är också världens finaste pappa. Han tar sitt självklara ansvar, förespråkar jämställdhet, är engagerad, tänker hela tiden på vad som är det bästa för barnen (våra barn!) och familjen, bär och bökar och busar, ger mycket av sig själv, sätter gränser och visar otroligt mycket kärlek. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag delar föräldraskapet med just denna individ.

Jimmy brukar säga att vi är ”ett starkt par” och jag kan inte annat än att hålla med. Det är nu mer än åtta år sedan vi träffades och vi har varit med om så mycket tillsammans att jag knappt kan se vad som skulle kunna rubba oss nu. Vi är vi, oss och ett. Så fint!

4061529169_8cb041cdb8_o

En härligt cheesy bild från vår begynnelse, 2009.

Foto: Sanna Stefansson (numera sannablogs.com)

Nuet

Jag sitter vid datorn och dricker en kopp kaffe och äter choklad. Läser bloggar och uppdaterar mig på min kurs. Har klickat hem en förlossningspresent till mig själv. Jimmy har gått på loppis med Agnes och i min famn ligger vår nya familjemedlem – Viggo.

Vi har gjort några ärenden i dag. Jag har bland annat hämtat ut min nya systemkamera, som jag fick i 30-årspresent. I övrigt har vi ätit en lång och god frukost, ammat och läst böcker (hämtade ett par stycken på biblioteket i går som handlar om att bli storasyskon).

Allting är sig likt men ändå inte och jag kan uppenbarligen inte sätta ord på tillvaron just nu. Vet bara att jag är väldigt lycklig att han är här och att jag har en bra känsla i magen inför framåt.

Min tur att fylla år

Jag vet inte varför, men det kändes liksom STÖRRE att fylla 30 än vad det känts att ha fyllt något annat tidigare…

Tänkte jag skulle summera lite vad som hunnits med hittills;

  • Bodde med min mamma, pappa, syster och bror i Sveg
  • Flyttade hemifrån som 15-åring (till Östersund) för att gå det gymnasium jag ville
  • Jobbade bland annat som parkarbetare, vårdbiträde, plantsättare, dagisfröken, restaurangbiträde på Sibylla, badvakt på ett badhus och kassörska på Systembolaget
  • Pluggade media/text och tog studenten tre år senare
  • Gjorde ett halvår som Au pair i USA/Atlanta
  • Paketerade fisk och levde i kollektiv några månader i Norge/Ålesund
  • Reste, reste, reste…
  • Träffade Jimmy och allt blev självklart (återkommer med ett alla hjärtans-inlägg)
  • Flyttade till Stockholm, levde kombo och blev diplomerad journalist från Poppius
  • Jobbade som lokaltidningsreporter
  • Flyttade till Örebro med Jimmy och pluggade på universitet. Tog examen – en kandidat i kommunikation
  • Gjorde en utbytestermin i Grekland/Thessaloníki
  • Flyttade tillbaka till Östersund
  • Fick jobb som marknadsförare/projektledare och senare kommunikatör
  • Blev förälder

Jag tycker att jag levt. Jag har varit i över 25 länder, flyttat runt lite, träffat vänner från Sveriges och världens alla hörn samtidigt som jag fått behålla min kärna från Sveg, vågat testa på olika jobb, kärat ner mig, utbildat mig, skaffat barn och ett jobb jag trivs med. Jag är lyckligt lottad. Ändå är jag alltid hungrig efter mer, mer, mer. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, se, lära mig och uppleva innan allt det här liksom är… över.

Hur ska man lyckas planera upp tiden med heltidsjobb, kiddos och en dräglig vardag, utan att känna att man stagnerat vid 40, 50, 60 osv? Och samtidigt känna sig tillfreds med nuet och inte bara blicka/sträva framåt?

Ja, kanske är det just det som känns lite STÖRRE med att fylla 30, att man faktiskt gjort en väsentlig del av sitt liv varav åldern och dess betydelse plötsligt blir mer påtaglig… Hmm, trodde inte jag skulle hamna i åldernojaträsket när jag började skriva det här inlägget men inser att det är precis vad jag gjorde.